Just nu går jag en utbildning i existentiell psykoterapi vid Marie Cederskölds högskola. Det är den första utbildningen i sitt slag i Sverige, och för mig har den blivit både berörande och på många sätt självklar. Självklar därför att den så tydligt samspelar med den människosyn som vi länge har burit och arbetat utifrån inom våra verksamheter, med rötter i antroposofin.
I det existentiella förhållningssättet sätts mötet med den andre i centrum. Frågan är inte främst vad jag möter, utan vem. Vem är människan framför mig? Hur är jag närvarande i mötet? Och vågar jag vara autentisk, utan att snabbt värdera, tolka eller placera in människan i fack och diagnoser?
Vi lever i ett samhälle där vi ofta sorterar, mäter och kategoriserar. Diagnoser och metoder kan vara viktiga och nödvändiga, men de riskerar också att skymma människan bakom. Det som intresserar mig, och oss i verksamheten, är vem människan är bortom diagnosen. Hur vill hon leva sitt liv? Vad upplever hon som meningsfullt?
Ge plats för den enskilda människan
Den existentiella psykoterapin stannar upp inför dessa frågor. I stället för att snabbt ”fixa” symtom riktas blicken mot livsvillkor, mening, ansvar och val. I en tid där mycket ska vara effektivt, evidensbaserat och mätbart finns en risk att den enskilda människan inte riktigt får plats. Då kan en tomhet uppstå. Vi lindrar det som syns, men hinner inte alltid ta itu med det som gör mest ont.
Samtidigt ser vi hur många människor mår dåligt. Det väcker frågan om det räcker att arbeta symtomfokuserat eller om något mer behöver få utrymme.
Här blir begreppet existentiell hälsa centralt. World Health Organization lyfter existentiell hälsa som en del av människans totala hälsa, där fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov hör samman. Existentiell hälsa handlar om hur vi förstår livet och oss själva, och om ett förhållningssätt som kan ge livsmod, livsmening och kraft även när livet är svårt.
Existentiell hälsa
WHO beskriver existentiell hälsa genom teman som mening, sammanhang, tillit, förundran, hopp, inre lugn och upplevelse av helhet. Det handlar inte om att alltid må bra, utan om att ha något att luta sig mot när livet förändras och inte blir som förut.
Även Folkhälsomyndigheten pekar på att existentiell hälsa väcker stort engagemang men ofta saknar ett gemensamt språk. Beskrivningar som återkommer är meningsskapande, relation till sig själv och andra, trygghet och upplevelsen av att vara en del av något större; något som ligger nära både det existentiella och det antroposofiska synsättet.
För mig ger utbildningen i existentiell psykoterapi ett språk för det som länge funnits i vårt förhållningssätt: vikten av att möta människan som en helhet och att våga stanna i det svåra. I en värld där tillgången till samtal ofta är begränsad och hjälpen ibland reduceras till några få metodinriktade samtal, behöver vi också våga fråga oss: räcker det?
Kanske är det just i mötet, i närvaron och i meningsskapandet som något verkligt läkande kan få börja?