I början av mars 2026 reste vi från Hajdes tillsammans med två representanter från Järna till USA. Vi var fyra personer som under en intensiv vecka besökte verksamheter i New York State, Connecticut och Vermont – verksamheter som arbetar med människor med funktionsvariationer. Där fick vi möjlighet att möta personer som får sin röst hörd genom skrivande och ta del av erfarenheter, forskning och perspektiv kring kommunikation och självbestämmande.
Det blev en resa som på många sätt stannat kvar i oss, inte bara som ny kunskap, utan som frågor och perspektiv som fortsätter att arbeta inom oss.
Andra sätt att närma sig människan
Det som kanske berörde mest var mötena med personer som tidigare inte haft möjlighet att uttrycka sig, men som idag kan få sin röst hörd genom skrivande och dela sina tankar, känslor och erfarenheter. Att få ta del av dessa röster väcker något grundläggande. Det handlar inte bara om kommunikation som metod eller verktyg, utan om rätten att bli sedd som en tänkande, kännande människa. Att få bli förstådd.
Under resan fick vi också möjlighet att ta del av arbetssätt som syftar till att stödja människor i att hitta mer lugn, stabilitet och närvaro i sin kropp. För personer som har svårt att styra eller samspela med sin kropp kan sådana insatser vara avgörande, inte som ett mål i sig, utan som en väg till ökad möjlighet att uttrycka sig och vara delaktig.
Resan gjorde det också tydligt hur lätt det är att tolka det vi ser och hur begränsande det kan bli. Vi mötte ett annat sätt att närma sig människan, där man försöker hålla isär kroppens uttryck från personens vilja. Det väcker frågor som vi inte enkelt kan svara på, men som känns viktiga att bära med sig: Vad är det vi egentligen ser? Vad riskerar vi att missa? Och hur kan vi skapa utrymme för att förstå mer, snarare än att snabbt dra slutsatser?
Uthållighet och sammanhang
En annan sak som blev tydlig var betydelsen av sammanhang. Ingen utveckling sker i ett vakuum. I de miljöer vi besökte fanns ett gemensamt engagemang runt varje individ från familj, medarbetare och andra viktiga personer. Det fanns en uthållighet och en tilltro som i sig verkade bära något viktigt: en övertygelse om att varje människa har något att uttrycka, även när det tar tid att hitta vägen dit.
När vi nu är tillbaka i Sverige bär vi inte med oss några enkla svar. Snarare en fördjupad förståelse för komplexiteten i det här området och en ödmjukhet inför uppgiften. Det handlar om att långsamt pröva, reflektera och utveckla vårt arbete utifrån våra egna sammanhang.
Kanske är det viktigaste vi tar med oss ändå detta: att frågan om kommunikation ytterst handlar om människosyn. Om vilka vi tror att människor är och vilka möjligheter vi är beredda att ge dem.
Vi är tacksamma för alla möten under resan, för generositeten i det som delades och för den vilja till fortsatt kontakt och samarbete som vi mötte. Och vi tar med oss en känsla av att detta är början på något som behöver få ta tid och få växa.